Den smärtsamma bristen på rörelse är det som får våra små spädbarn att gråta.
Den livliga den värmen saknas.
Ljudet. Det rörliga.
Allt som barnet upplevde i mammas mage varje dag.
Från befruktningen var det gungat varje dag. Varje dag hörde det hennes röst vid regelbundna tider. Plötsliga ljud, men också den lugnande regelbundna andningen på natten.
Och plötsligt saknas allt. Modern sätter sin lilla bebis i en vacker säng. Hon fick sängen under graviditeten. Senare sätter hennes långvariga barn det i en barnvagn. Naturligtvis vill hon ha det bästa för sina avkommor. Under lång tid har hon informerat sig om vilken barnvagn som är rätt för sin lilla älskling och hon. När barnet gråter, vaggar hon den fram och tillbaka i bilen. När det skakar blir barnet lugnare igen.
Men skakning är inte som i mammas mage. Det är annorlunda. Barnet lugnar sig och mamma slutar skaka. Hon låter sin hand bli av med handtaget på barnvagnen och sitter tillbaka på stolen.
Då är hon plötsligt tillbaka: tomheten. Med sina inte tillräckligt långt ögon ser barnet bara det inre fodret i korgen där den ligger.
Mamma hör inte andetaget.
Det luktar inte mammaens underbara doft.
Och inte heller från den lugnande bröstmjölken.
Det är nu - utan att veta när den smärtsamma tomheten slutar igen. Det gråter. Och skrik. Och skriker. Mamma vet, nu finns det tid att mata igen. Under en kort tid tar hon äntligen avkommor i armarna. Och allt är bra. Som kan stanna nu. Smärtan är glömd. Allt är rätt och bra. Det är varmt, det luktar mamma, det hör det rytmiska andetaget. Det känns hans kropp genom att röra mamman.
Hur trevligt det skulle vara om detta ögonblick fanns för evigt - som med andra mödrar som har bär sin lilla sedan födseln och amning av barnets behov.
De outtalade behoven som barnet inte kan säga.
Som initialt försöker visa det med starka, skingrande viner och senare en tyst vinkling.
Copyright Ceya Temur